Pank och rastlös. Möt den färgglatt djupsinniga musikentrepenören Brita Kristina!

En liten ynka intervju har man mäktat med på fyra år, och det var i ärlighetens namn i praktiken bara en mailkonversation som uppsnack inför ett gig. Inte mycket substans där inte. Men nu är det dags, nu har Beatbox.se för första gången bestämt sig för att få veta mer och för att faktiskt försöka lära känna en av de artister som vi uppmärksammat.

Först ut, kalla henne försökskanin om du vill, är Brita Kristina. Eller Kicki Fagerlund som hon egentligen heter. Med rötterna i Umeå och nu hemmahörande i Piteå så är hon representant för flera alltför sällan förekommande ”definitioner” här på bloggen, och generellt faktiskt i de musikaliska utmarker vi rör oss. Hon är alltså norrlänning, och hon är en tjej som gör sin egen musik. Alltihop, från minsta lilla synthblipp till budskapet i texterna. Hon är bra också, men det är det ju faktiskt många som är. Hur bra jag tycker att hennes senaste album är, återkommer vi till i slutet…

Brita Kristina vs Kicki Fagerlund. Vem är vem och på vilket sätt skiljer de sig åt?

– Kicki Fagerlund är personen bakom artistnamnet Brita Kristina. Jag ville skilja min artistpersona från mig själv som privatperson. När jag är Brita Kristina är jag en färgglad och glittrande artist, medan privatpersonen kanske nu för tiden är lite mer laid back. Men i grund och botten handlar ju Brita Kristinas texter om verkliga händelser i Kickis liv, så det är egentligen lite svårt att separera.

Jag läste att du har hållit på med musik i olika sammanhang sedan 15-årsåldern. När ”föddes” Brita Kristina och vad har du gjort tidigare?

– Det stämmer. Jag gick musikklass i högstadiet och fick mycket uppmuntran att stå på scenen genom det. Utanför skolan började jag spela med ett band som bestod av mig och tre tjejer som gick på Umeå universitet. Tillsammans startade vi en feministisk musikförening som heter She’s got the beat och genom den arrangerade vi festivaler, hade replokal och jobbade för en mer jämställd musikscen. Via föreningen startade jag några år senare musiklägret Popkollo för unga tjejer och var även väldigt inblandad i utvecklingen av Popkollo nationellt.

Jag har alltid vetat att jag vill ha en solokarriär och har alltid skrivit egna låtar. Jag började försöka lite smått med att spela in och spela live som solo kring 2010. Men den stora satsningen var när jag gick in i studion med producenten Pelle Henricsson sommaren 2011 och sedan släppte min debutskiva A New Game våren 2012. Det var en väldigt speciell och jobbig tid i och med att jag i princip synkade att gå in i studion med att separera från ett sju år långt samboförhållande.

En hel del att reflektera över där. En jämställd musikscen, till att börja med. Hur ser du på musikscenen idag?

– Oj, ja det är en stor fråga men något jag som sagt brunnit för och jobbat med sedan tonåren. Det går förvisso framåt på många plan men det ser tyvärr fortfarande helt bedrövligt ut på många håll. Här i Norrbotten är det extremt mansdominerat på scenerna och i replokalerna. Jag har haft en liten paus i några år från att jobba med dessa frågor, men jag kommer ta nya tag kring detta efter min just stundande mammaledighet. Finns hur mycket som helst att göra för att få fler tjejer att satsa på musik.

Jag har även drivit ett företagsfrämjande projekt för vuxna kvinnor som vill satsa professionellt på sin musik. Du är Queen hette det och handlar om att skapa egna allianser och supporta varandra. Det är också en tråd jag skulle vilja ta upp igen.

För din egen del då, finns det plats för en synthpoppande solotjej? I Norrbotten? I Sverige?

– Ja du, jag tror inte att min primära publik och målgrupp finns vare sig i Norrbotten eller i Sverige. Min plan är att satsa i Europa framöver. Jag ska snart släppa en remix på låten Midnight Ride från mitt album, som en italiensk italo disco-producent remixat och jag tror mer på den publiken än navelskådande svenskar. Jag har även ett brittiskt företag som vill ta min musik vidare och bygga en större fanbase för att sedan turnera i Europa. Jag hoppas att det kan gå att genomföra senare i år, även fast jag får en bebis snart. Min sambo spelar med mig, så tillsammans med en barnvakt så det ju kunna funka!

Du nämnde att du alltid har skrivit låtar och velat ha en solokarriär. Senaste albumet är synthigt och helt fritt från gitarrer. Så var inte alls fallet på debuten från 2012. Vad hände längs vägen?

– När jag skulle spela in A New Game hade jag en massa låtar och en dröm om att spela in dem med full bandsättning (trummor, bas, gitarrer, piano, orgel, cello, trumpet osv). För att kunna åstadkomma något i närheten av det så tog jag hjälp av en producent som fick mer eller mindre fria händer. Han (Pelle Henricsson) är countrymusiker, så då blev det mycket gitarrer och americana-feeling på låtarna. Men samtidigt som vi jobbade med min soloplatta spelade jag också med electropoptrion The Koo-Koo’s och där lärde jag mig på egen hand att spela in och producera. Jag älskade det arbetssättet och blev sugen på att göra mer av den grejen. Så när det senare blev dags att skriva nytt till Brita Kristina föll det sig naturligt att fortsätta göra hela grejen själv. Dessutom är det ju betydligt mycket billigare att göra så än att betala för en massa studiotid.

Men det finns ju olika sätt att göra sin egen electropop hemma, och du har valt de bästa referenserna! Berätta om din relation till 80-talshjältarna.

– Jag föddes 1983 så jag kan ju inte säga att jag upplevde 80-talets popmusik när det begav sig. Men jag har alltid älskat melodiös pop med mycket synthar och hooks. Jag upptäckte The Cure, Pet Shop Boys och Depece Mode på gymnasiet och därifrån kommer mycket av det mörka i min musik. Sedan har jag även varit ett stort Kent-fan genom åren, mest då av deras synthiga grejer. Mina första riktigt stora idoler var dock Lili & Susie och just nu kan jag lyssna på dem bara för att få inspiration till trumljud, fills, basljud etc.

Pet Shop Boys melodier, The Cures mörker och Lili & Susies basljud – där har vi det! Men texterna då? Själv är jag ingen ”textlyssnare”, men när jag nu verkligen HAR lyssnat på dina, så konstaterar jag att det ofta handlar om att inte vara nöjd. Milt uttryckt. Vad är det för känslor du vill uttrycka?

– Ja, det där är en kluring. Jag vet att många inte lyssnar på texter och det är helt lugnt för mig, eftersom att jag lägger minst lika mycket kärlek och omsorg på att göra snygga arrangemang och slingor. Men för min egen skull betyder texterna mycket, och det var när jag kände att jag var nöjd med mina texter som jag vågade ta steget att bli soloartist, det var liksom sista pusselbiten som föll på plats. Och yes, det är verkligen mycket sorg och bedrövelse i texterna. En klyscha kanske, men som många andra använder jag musik som terapi och har haft mycket att bearbeta de senaste åren. Jag brukar ibland säga att om man verkligen vill lära känna mig på riktigt ska man läsa mina texter. Där är jag som ärligast.

Albumet som kom i höstas, ”Broke and Restless” – tror inte att titeln behöver analyseras, men i övrigt? Vad vill du säga om albumet? Vad är du mest stolt över?

– Precis…Pank och rastlös = the story of my life….och om livet som frilansande musiker i allmänhet tänker jag. Albumet är ett hopplock av låtar jag jobbat med under flera år, i olika städer och tillsammans med olika producenter. Jag är nog mest stolt över att det gick att få ihop till en så pass bra helhet trots att den har tillkommit under rätt lång tid. Min personliga favorit på skivan är ”Midnight Ride”.

”Midnight Ride” är även en av mina favoriter, men kan inte låta bli att tycka att ”Neon Light”, som ju har ett tag på nacken nu, borde fått mer uppmärksamhet när den kom. Där har/hade du ju en hit!

– Exakt! Men det är det vanliga att man som liten oberoende akt inte når ut så lätt. Men jag tänker att det inte är för sent. En bra låt kan leva länge :)

[wpdevart_youtube]lIEXZAezVsw[/wpdevart_youtube]

Albumet släpptes i november. Vad har hänt sen dess och vad händer framöver?

– Sedan släppet har jag bland annat spelat på Piteå Pride och på ett flyktingboende för 700 pers. Galet kul! Sen har jag fortsatt jobba med att sprida min musik på olika sätt och det kommer jag göra framöver också. Har en EP på gång som jag ska släppa innan sommaren tänker jag. På den blir det en remix på ”Midnight Ride”, en cover på ”Careless Whisper” och en ny låt med ett väldigt politiskt budskap. Men sen är det ju superkul att jag ska vara med på hyllningsskivan till Shanghai med låten ”Nattens Armar”! Första gången jag är med på en samlingsplatta faktiskt.

Åh! Då kom vi alldeles naturligt in på min sista fråga. Shanghai alltså! Vad tänkte du spontant när du fick frågan? Du var tre år när de ägde folkparkerna och flickornas hjärtan. Hade du någon relation till dem tidigare?

– Jag hade aldrig hört talas om dem faktiskt….men jag är en person som älskar utmaningar så jag tänkte att det lät som en kul grej att vara med på. Alltid kul att bli tillfrågad och varför inte liksom!

Lyssna här på albumet ”Broke and Restless”. Eller ta först del av mina intryck nedan…

Brita Kristina – Broke and Restless
(2016, Brita Kristina / BD Pops Diginorth)

5/8

Det är ju inte bara det här med intervjuandet som inte har hänt tidigare, samma sak gäller ju recenserandet. Men nu jäklar. Nu kör vi.

Brita Kristina är som redan konstaterats i intervjun ovan en artist som står med båda fötterna förankrade i 80-talets melodier och känsla, men jag tycker även att man kan höra hur hon trots allt har influerats av att ha växt upp på 90-talet. Hon har en bra känsla för just melodier, vilket också är albumets stora tillgång, tillsammans med texterna – även om jag ju som sagt egentligen inte är rätt person att bedöma det senare. Det som drar ner mitt generella betyg en aning är den något ojämna produktionen, men samtidigt har jag (som inte är musiker själv) svårt att peka på vad det är som fattas. Potentialen finns verkligen, och jag kan nämna att den ännu outgivna italienskproducerade remixen av ”Midnight Ride” är riktigt bra, och kanske visar på en riktning som skulle kunna ta Brita Kristina långt utanför Norrland och Sverige.

Låt för låt då.

1. The Wall. Texter och referenser ju som sagt inte min grej, men just i denna hör jag en hel del Pet Shop Boys, och det är naturligtvis bara en positiv referens att ha. Bra driv och en låt som jag stadigt har återkommit till sedan den först dök upp på singel i höstas. Eller ja, första gången släpptes den faktiskt redan på debutalbumet 2012, men då i ett betydligt mer gitarrdraperat sammanhang. Dock kan man konstatera när man lyssnar på den versionen att ”en bra låt är en bra låt” ;)

2. Midnight Ride.  När jag började lyssna in mig på albumet, så hade jag mina favoriter i singlarna som jag hört tidigare, men med tiden så har den här växt – och tagit sig förbi. Lite synthigare och med en dramatik och känsla helt i min smak. Här sitter produktionen och sången som ett smäck, och i och med sticket efter 3 minuter så lyfter alltsammans en nivå ytterligare. Och redan efter två låtar kan vi skönja den textmässiga röda tråden. Första låten handlade om hur svårt, men oundvikligt, det kan kännas att släppa in någon i sitt liv – och den här tolkar jag som ett litet anthem för ensamheten, att hålla sig undan och klara sig gott med stjärnorna och norrskenet i natten.

3. It’s Time To Go. Syntharna i inledningen får mig att tänka på bortglömda 80-talssoundtrack. Mer sånt :) Den här var Brita Kristinas bidrag till Svensktoppen Nästa ifjol våras och handlar om hur ett dansgolvsragg aldrig innebär den äkta kärlek som man alltid hoppas på. Här blir jag dock inte lika träffad av själva låten, men soundet är som sagt grymt.

4. Lovers. Jag är ganska ofta en sucker för melodiska midtempogrejer, och det är ju precis vad vi har här. Det här är också en låt som har vuxit under min process med albumet. Här är 90-talsvibbarna i arrangemang och melodi  lite tydligare, men så länge det är mer Ace of Base än Nirvana, så gör det absolut ingenting ;) Texten? Revansch, stolthet – och tålamod – efter alltför många dåliga erfarenheter av kärleken.

5. Neon Light. Här har vi låten som jag ”på förhand” kände var den tveklösa pärlan i Brita Kristinas katalog. Bra tyngd och grym melodi i både vers och refräng. Den är fortfarande en favorit och en av de låtar jag gärna plockar fram när jag ska tipsa folk om ny svensk musik som de garanterat inte har hört. Och typiskt mig så struntar jag här fullständigt i vad det sjungs om när jag blir så här medryckt av en låt. Det måste naturligtvis vara frustrerande för en textförfattare att höra, men i min värld gäller att ju bättre en låt är, desto mindre viktig är texten…

6. A New Game. Börjar finstämt, men övergår snabbt i ett synthbloppande Erasure-doftande litet stycke. Ännu en melodi som inte riktigt fångar mig, men samtidigt inser jag att det här troligen är albumets mest personliga text, så det är definitivt en låt som är värd en extra lyssning. Jag tror att detta är en ny låt, även om den heter som debutalbumet? Det känns nämligen som att ”Now it’s time to grow up…it’s a new game”, bara måste syfta på att Kicki/Brita i dessa dagar blir mamma för första gången. Är det inte så, då kan jag lägga ner textlyssnandet en gång för alla ;-)

7. Is It True. Albumets synthigaste stund med grymt bra driv, skön melodisk refräng och den låt som också skulle kunna funka på dansgolvet. En av mina absoluta favoriter! Det här var första singeln från ”nya” Brita Kristina när den kom häromåret.

8. Better Times Will Come. Ännu en låt med bra driv och ett sound man inte skojar bort. Snygg refräng, men kanske lite svagare låt i sin helhet. Dock är det ju lite befriande med ett ovanligt hoppfullt budskap – ”I believe better times will come. I promise you that!”

9. High Hopes. Spännande arrangemang och inte lika direkt som övriga låtar. Nu är det ju så att jag, som jag brukar säga, är alltför omusikalisk för att kunna bedöma musik som inte är just ”direkt”, så den här gick lite bort för mig – de första gångerna. Men tamejhundan, den växer – och även här, som ett sista budskap, så är temat hopp och framtidstro. Vill gärna också tillägga att även den här finns med på albumet från 2012, och är inte alls dum i det ”indiepoppande” arrangemanget.

Tack för ordet / Niclas