Ibland blir jag lite avundsjuk på hur man ofta i mediesvängen har ett genomtänkt koncept ganska snabbt efter att man har fått en idé, och sen kör man på det konceptet. Haltande jämförelse kanske, men för en tid sedan lanserade jag ju ”Bäst just nu” med ambitionen att med jämna mellanrum komma med en genomgång av vad jag helt enkelt tycker är bäst just nu bland allt nytt som släpps.

Ganska snart insåg jag dock att den grejen inte funkar för mig – dels för att jag inte hinner/orkar ha sån koll på nyhetsflödet att jag vågar påstå att något verkligen är ”bäst” just nu, och dels för att det ju egentligen skulle behöva innebära nån sorts lista (bara för att ett gäng nya grejer är bra, så kan det ju fortfarande vara så att ”bäst” just nu är något som släpptes för ett bra tag sedan). Är du med? Så, här är jag då med ”Kul och bra just nu” istället, kanske lite mellanmjölkigt i sin formulering, men samtidigt utan pressen och förväntningarna på att verkligen vara…bäst.  

Nira K – 13 år

Men, vi börjar med en låt som faktiskt ÄR bäst just nu – och har så varit i ca en månad, sedan den släpptes. Jag hoppas ju egentligen att ingen av er har behövt missa denna helt fantastiska pärla. Har svårt att sätta ord på vad jag känner när jag hör låten, men den är på nåt sätt både skarp och syntetisk å ena sidan – och melodisk och ”smittande” å andra. Eller nåt.

Om Nira K vet jag typ ingenting och när man kikar runt på andra bloggar m m så finns inget att hämta. Med andra ord koncentrerar vi oss här på musiken och inget annat. Och om det nu trots allt är så att du har missat henne sedan tidigare, kolla in grymma debuten Du har fel från förra våren och uppföljaren Kalla mig från i somras.

Saft – Norrbacka

Jodå, även den här håller för benämningen ’bäst just nu’. Det är typ 17 år sedan senaste albumet från Saft släpptes, men när de återkom ifjol med singlarna Aldrig som förr och Om oss, så var det som om tiden stått still. Bandet är idag synonymt med sångaren Carl Steinmarck, men allt låter ändå precis som det ’ska’ göra…

Nån gång i början av året, vill jag minnas, så meddelades det att även ett nytt album var på gång, och då blev man ju nästan lite rörd. Ditt namn i min mun var för mig en av det sena 90-talets stora låtar, och på nya albumet Norrbacka radas praktrefränger i den klassen upp – Inget mer att ge, Du gör mig galen och nämnda singlarna i synnerhet.

Jag tror ingen i målgruppen har missat att det här albumet har släppts, inte med tanke på hur mycket recensioner och tips som har snurrat runt på sociala medier, men om så ändå är fallet…här är det! Njut av ca 40 minuters popgodis!

Firechild – Undercover

Så till nästa favorit då. Jag har fått många gliringar genom åren för min envishet i att hålla Pontus ’Evan’ Hagberg som en av mina absoluta favoritartister. 2003-2004 låg han på listorna med bl a Everything I’d Ever Do, men det var först i och med hans ganska illa sedda deltagande i Melodifestivalen 2006 som jag ”föll”. I min värld är Under Your Spell fortfarande ett av de absolut bästa festivalbidragen genom tiderna, hur svajigt själva scenframträdandet än må ha varit. Han har i varje fall fortsatt att släppa plattor som Evan, den senaste kom ifjol och innehåller bl a en av 2015 allra bästa låtar, Du valde inte mig.

Men det var inte Pontus som Evan vi skulle prata om nu, utan om hans alter ego som Firechild. För några år sedan kom han nämligen ut som nån sorts ’vintage-synt-nörd’ och har sedan släppt ett gäng instrumentala album där det är fullt fokus, inte minst i de tillhörande videoklippen, på vilka syntar som används och hur. Nu är jag ju ingen stor fan av instrumentalt och tämligen tekniskt ointresserad, men jag älskar ju som sagt Evans musik, så den här symbiosen mellan typ Jarre och Evan har ju ändå nåt…

Och nu har dessutom alter egona börjat att flyta ihop. Nyligen släpptes Firechild-EP:n Undercover med två covers, Depeche Mode’s Ice Machine och Ladytron’s Ace Of Hz, och då sjungs det minsann. Pontus sjunger…som Firechild eller Evan vet jag inte, men bra som f-n är det…

[wpdevart_youtube]Qcq1KX6Lixc[/wpdevart_youtube]

Hilda – Smashing Hearts

Växjö-tjejen Hilda Stenmalm deltog bl a i norska Melodi Grand Prix 2014 tillsammans med norska sångerskan Thea Lora, och hade innan dess t ex vunnit talangtävlingen Stjärnskott. Det var 2009, vilket gav henne ett skivkontrakt – men det är först nu, sju år senare och utan stort bolag i ryggen, som vi hör resultatet på riktigt. Smashing Hearts är en riktig ’elektropoprökare’ och med temat om självständighet och att stå upp för sig själv så har hon fått en hel del uppmärksamhet. Dock inte i närheten av så mycket hon borde ha för själva låten.

Hilda – Smashing Hearts
(Stenmalm/Videsäter/Berg)
2016, Linktown Records

[wpdevart_youtube]ygjnWVkJ2c0[/wpdevart_youtube]

Jean-Michel Jarre vs Pet Shop Boys – Brick England

Nämnde ju Jarre i förbifarten nyss, och här är han då i egen hög person – från albumet Electronica 2 – The Heart Of Noise, som släpptes häromveckan. Dock är det ju inte han själv som gör den här låten intressant (no offense, men inte i min värld iaf), utan det faktum att vi så snart efter att ha blivit ganska besvikna på Chris och Neil (vänta nu…säg det där igen…he he, känd från skvallerpressen…) och deras senaste ’Super-album’, fick höra dem i ett ljudlandskap där vi vill ha dem. Inte heller detta är nån särskilt grym popmelodi, men inramningen är ju som sagt allt vi hoppades på att Super skulle vara. Så, det kanske ändå är Jarre som gör den intressant? Eller?

[wpdevart_youtube]18oSAGML-jU[/wpdevart_youtube]

Owlmother – Heart Sounds / You Can’t Resist The Rhythm

Bakom namnet Owlmother döljer sig Lina Stina Wedin, en sångerska, producent och låtskrivare med rötterna i Härnösand, men som för tillfället huserar i Göteborg. Med två tidigare album i bagaget (det första ’hemmagjort’ under namnet Ugglemor) så ska ett nytt komma i höst, i samarbete med hiphop-producenten Gamlefar. De första smakproven hör vi i form av den här ’dubbelsingeln’, vilken jag för övrigt skulle önska att det verkligen vore en fysisk singel. Omslaget är ju fantastiskt, bl a med välbekanta OKEJ-planscher på Duran Duran och Pernilla Wahlgren på väggarna.

Det ska sägas att det här balanserar på gränsen till att vara lite ’för indie’ för mig, och det är inte A-sidan Heart Sounds som får mig att inkludera den här singeln här i ’Bra och kul just nu’, utan det är You Can’t Resist The Rhythm’s ohämmade flirt med Alphavilles Sounds Like A Melody som gör att jag inte helt kan värja mig…

[wpdevart_youtube]VlIv9n61r_Y[/wpdevart_youtube]

Funfair – Wonderful Escape

Det finns säkert dem som, baserat på vad som oftast skrivs och tipsas om här, skulle kalla mig för synthare eller så, men lika viktigt som det var på 80-talet att verkligen höra till någon av kategorierna, lika viktigt är det i alla fall för mig idag att INTE kategoriseras ;-) Och de som har hängt med här ett tag vet att jag lika gärna förlorar mig i en gitarr- (och keyboard-) indränkt pudelrefräng. Nästan lika gärna i alla fall.

Så, med det sagt så vill jag gärna tipsa om bandet Funfair från Kungälv (tror jag?) och deras nästan dagsfärska album Wonderful Escape. Här har vi ett paket klassisk melodisk AOR med starka influenser från t ex Toto, och när jag lyssnar på detta så blir jag glad. På samma sätt som när det gäller synthpopbanden (som jag ju som sagt ofta känner till lite bättre) så skulle man helt enkelt aldrig spela och släppa den här typen av musik om man inte älskade den innerligt. Här finns ingen utstuderad plan med sikte på Spotify Viral eller NRJ:s spellistor, utan ren och skär passion till sin musik – och en förhoppning om att det kanske finns fler som tycker om den. Det må låta lite tunt och ’hemgjort’ här och där, men det är bra, det är välspelat och det är som sagt….vilket i och för sig är ett ord som jag smått föraktar när jag själv läser recensioner…men ändå – det är ’äkta’…