Japp, helt enkelt. Mindre ord, mer musik. Inte en direkt en topplista, utan bara ett gäng nya låtar som jag just nu tycker är väldans bra, oftast från Skandinavien och lite till…och ja, jag håller mig till Spotify. Take it or leave it ;-)

Nordik Sonar – Magic

Egentligen är det fel att bara lyfta ut en låt från den fantastiska EP:n Lynx Lynx, men samtidigt är det omöjligt att låta bli. Magic är helt enkelt det snyggaste och mest välproducerade alstret vi har hört i år, minst. Nu är det typ två veckor sedan den släpptes, och jag har hunnit läsa massor av jämförelser och beskrivningar av vad det här låter som, och jag kan bara instämma. Pet Shop Boys vs Erasure, med ett släng av Rhythm Is A Dancer-basen och ja, lite Martin Rolinski här och där i sången (vilket är en komplimang från min sida…).

I september listade jag Linus Erlandsson och Benjamin Trossös debut Free From Time i en liknande sån här uppräkning, och frågade då när det skulle komma mer. Nu gjorde det det…

Eurotix – Face Down

Gästrikeduon Dennis Alexis Hellström och Larry Forsberg fortsätter att oförtrutet släppa ifrån sig retroitalosynthiga pärlor, och jag måste säga att de för varje ny release lyckas skruva till soundet så att det stadigt blir lite tyngre (iofs på en väldigt lättviktig skala…) vilket jag tycker är välkommet.

För knappt två veckor sedan släppte de EP:n The Best Of Times, där huvudspåret lätt kvalade in som en av förra årets bästa låtar när den dök upp på albumet Deux. Men, jag tänker alltså lyfta fram spår #2 Face Down, vilket är en uppvisning i att sno så snyggt att det bara känns som en hyllning, vilket det också är, enligt deras egen pressrelease :) Om du som jag älskar Kim Wilde’s The Second Time, ja då kan du inte göra annat än att älska denna:

Ambition 17 – 100 år

Med den här bloggens mått mätt så är det här riktigt modernt. Amanda Levin och Jennifer Filipsson i Ambition 17 är två unga Stockholmstjejer som själva beskriver sig som ett indieband som gör elektronisk dansmusik, och det är något jag skulle behöva höra oftare, för min del är begreppet indie gravt skadat sedan 90-talet. Men det är ju självklart. Två tjejer som valt att inte ta vägen via TV-sända talangjakter och dylika format, trots att den musik de gör skulle kunna platsa där. Eller nej förlåt, det här är naturligtvis för bra för TV4 ;-)

Första singeln Singel (…) gillade jag också, men här är alltså färska 100 år – modern danspop med klassisk elektronisk touch:

Electric City Cowboys – You And I

Inte det minsta modernt får man väl erkänna att det här är, till skillnad från förra låten då. Jag kommer att återkomma till det här bandet, som jag ”upptäckte” bara häromdagen när en annan av låtarna från EP:n Spinning Around listades i Spotifylistan Swedish Synthpop 2016.

De beskriver sig själva så här: ”We are an unsigned synthpop band from Sweden who make music just for fun , when time permits …Our goal with making music is to get the listener in a good mood with a big smile…” Översättning och kommentarer är överflödiga. Kan bara konstatera att de lyckas…

Christie and The Dream Beats – Wasn’t My Fault

Låt oss nästan lämna Skandinavien för en stund. Från Storbrittanien kommer nämligen sångerskan Christie, som tidigare var med i gruppen The Face. De hade i sin tur en mindre hit med Love Stuck för några år sedan, en låt som var producerad av just det svenska teamet Dream Beats. Då bestod teamet av Märta Grauer och Felix Persson från Le Kid samt inte minst av bloggfavoriten Anders Hansson. Om uppställningen är den samma idag, några år senare, vet jag inte, men strunt samma – här är en riktigt grym poprock-dänga i stil/klass med Kelly Clarksons What Doesn’t Kill You…, typ.

Fly (Songs Inspired By The Film: Eddie The Eagle)

Och så till sist då, och nu har vi tagit steget över till de brittiska öarna fullt ut – ingen i denna sfär har väl kunnat undgå det här lilla albumet signerat Take That’s Gary Barlow. Han har ju alltså plockat ihop ett sällan skådat gäng legendarer från det gyllene årtiondet för det här ’halv-soundtracket’.

Filmen är jag helt klart nyfiken på, men den här musiken som alltså har ’inspirerats’ av filmen är jag smått förälskad i. Visst, jag hade nog hoppats på lite bättre låtar, men som sagt, artisterna och soundet räcker långt för att mätta en 80-talsfetischist 2016. Mitt tips just idag är nog Spandau Ballet-sångaren Tony Hadleys Moment. Attans vad jag gillar den rösten :)