Euroish Eighties Ultimate Chart #31-35

Ren och skär kärlek – det är naturligtvis vad det handlar om nu! En lista som i grova drag – men fortfarande bara med högst tre låtar per artist – innefattar ca 600 låtar, börjar närma sig knyta-ihop-säcken-läge. Det innebär självklart att det ni möter nu är för mig riktigt jäkla bra låtar, helt enkelt. Och som vanligt är jag medveten om att min kärlek inte alls ser ut som många andras ;) Håll till godo, här är faktiskt hela fyra artister som inte varit med tidigare… 

35. Interface – Plastic age (#23)

Tyskland (1987, ZYX Records)
M&T: W.Weinmann, D.Meaney
Prod: H.Hahn

Inte borde det väl behöva vara så, men så här långt upp som på plats 35 har vi ännu ett band som jag i stort sett inte vet nåt om alls – om det ens egentligen finns något att veta. Eller ja, faktum är att jag länge trodde att detta Interface från 1987, som f ö släppte den här och en singel till (Like puppets) var identiskt med det synthband som jag hört en hel del bra sentida grejer med på Spotify. Men nej, som sagt, det här var ett tyskt studioprojekt under ledning av Wolfgang ”Alpha W. Synthoxx” Weinmann, medan de andra är ett amerikanskt synthband som bildades först 1993. Om nu nån undrade – jag gjorde det som sagt i alla fall :)

Like puppets hamnade f ö en bit utanför listan, men Plastic age har alltså snott åt sig en placering så här långt upp – inte minst tack vare lång och trogen tjänst. Jag minns att jag hörde den här nåt år efter att den hade kommit, och tyckte den var så ”hård”. Ja, med euromått mätt är den ju det, eller hur? Eller…ja, den VAR det i alla fall :)

BONUS: Samma låt i en officiellt outgiven version med manlig sång :)

34. Brian Ice – Talking to the night (#22)

Italien (1985, Memory Records)
M&T: F.Rizzolo
Prod: A.Zanni

Vi hörde Brian Ice på listan på platserna 143 (Walking away) och 155 (Night Girl), men nu tog det ju alltså ett tag innan vi här råkar på hans stora låt! Vi har längs vägen även hört hans alster med artister som Roy och Alan Ross, så här snackar vi med andra ord återigen om en av de stora, om en av de som fanns – och finns – ”på riktigt”.

Talking to the night var debutsingeln för Fabrizio Rizzolo som alteregot Brian Ice, men parallellt med karriären under det namnet har han också ”varit sig själv” i den teatrala folkrockgruppen Farinei dla Brigna, och på senare även varit med i ett flertal musikaler och filmer hemma i Italien – samt inte minst på retrofestivaler runtom i Europa, t ex på Sthlm Italo Disco Party i vintras.

33. Avalanche – Johnny Johnny Come Home (#21)

Norge (1988, Teldec)
M&T: K.Røsnes, V.Hoover
Prod: V.Hoover

Jajamen, lite norskt minsann! Och ja, det här är det enda norska vi kommer att möta på listan, helt enkelt beroende på att jag inte har lyckats pressa in något annat av alla fantastiska norska 80-talsband i min definition av ”Euroish”. Och faktum är att jag inte kunde göra det med något annat i Avalanche’s katalog än med denna, men här är det ju ingen tvekan – detta är en eurorökare av rang!

Det äkta paret Kjetil Røsnes och Kirsti Johansen bildade Avalanche 1984 och redan från början så var det ärligt talat lite si och så med det norska i sammanhanget. De första singlarna producerades och gavs ut i Tyskland, bl a med senare London Boys-producenten Ralf-René Maué bakom sig. 1988 bytte de skivbolag och lät den tyske producenten Jörn C. ”Vinton Hoover” Seelenmeyer även fixa till ett nytt sound. Ur detta kom ”Johnny, Johnny…” och, ja resten är historia… Det tog ett år, men till sist hade den jobbat sig upp i topp listorna i bl a Tyskland, spanien och inte minst i Frankrike, där den sålde nästan 700 000 ex.

Efter succén lämnade de sen succesivt eurogenren alltmer till förmån för ett mer gitarrbaserat, men fortfarande väldigt bra, sound. Men 1996-1997 kom nästa framgång då de tillsammans med Mike Stock & Matt Aitken (ja, just dem…) skrev ”Santa Maria” som först blev en mindre hit med den holländska modellen Tatjana och sedan en jättehit med en comebackande Samantha Fox…

32. Fancy – When guardian angels cry

Tyskland (1990, Metronome)
M&T: A.Weindorf, Fancy, B.Meinunger
Prod: Fancy

Och så gör han alltså entré på listan i eget namn – the man, the myth, the legend… Tveklöst en av ganska få artister som jag har följt genom hela karriären, och även om det just i Fancys fall har varit gott om svackor i den karriären, så står jag där ständigt trogen :) Vi har ju som sagt hört hans alster och produktioner ett flertal gånger redan på listan, och hade jag inte satt upp gränsen med högst tre låtar/artist, så kan du lita på att vi hade fått höra honom ett otal gånger även som sig själv. Men, tre låtar högst – och här är då min #3 i hans digra katalog.

When guardian angels cry kom 1990 och var första singel till hans femte album, som också hette kort och gott 5, och det kan väl sägas vara det sista albumet i nedförsbacken från de stora åren i mitten av 80-talet, innan avgrunden tog vid i och med rapexperimenten på albumet VI – Deep in my heart. Här är han ju inte alls lika elektronisk som tidigare, men den här låten har helt enkelt en Niclas-refräng, och det gör den oundviklig ;)

31. Ken Laszlo – Tonight

Italien (1985, Memory Records / Beat Box – BB 7046)
M&T: G.Caria, S.Oliva
Prod: A.Zanni

Ännu ett välkänt namn gör entré på listan, och det så här högt upp! Det innebär att vi nu endast har två stycken tre-låtars-artister kvar att presentera, vilka alltså har lyckats få in alla sina tre låtar bland de trettio bästa. Utöver dem har vi sedan också fyra artister som har sin enda låt på topp 30, men allt det där återkommer vi ju naturligtvis till…

Ken Laszlo – eller Gianni Laszlo Coraini, som han lystrade till åtminstone de första 30 åren av sitt liv, är ju naturligtvis ännu ett av de där självklara namnen på en lista med eurodisco och liknande, och i likhet med många av de andra av hans kaliber, så har han egentligen aldrig slutat att göra musik, och sedan några år tillbaka så får man väl ändå säga att han är ”lite i ropet” igen. Ifjol kom t ex den riktigt trevliga singeln S.O.S och tidigare i år samarbetade han ju med svenska ItaLove på deras Disco queen.

Men, här är vi alltså kvar i 1985 och vi ser den gode Gianni på scen framförandes en av sina klassiker. Jag kan ju dock inte låta bli att undra om han egentligen själv var särskilt förtjust i att göra just det här framträdandet?