Neopop – historien fortsätter med mer musik, nytt namn och fler loggor. Del 2

Jomenvisst, det ni fick av Neopop häromdagen var ju bara början – och all positiv respons på det inlägget gör ju att det känns angeläget att fortsätta historien. Till att börja med – ni hänger väl med på loggorna så här långt? Till vänster från singeln Tonight, sedan från I’m in Heaven, och till höger den som gick igenom på allt material kring tiden för albumet.

Vi följde alltså senast vägen från den floppande debuten, via en hit som andrasingel – och vad vi väl får kalla för dundersuccé med låten Talk to me, och tillhörande album och turnéer. Som bekant var det ju allas vår Christer Sandelin som hade blivit draftad av skivbolaget att forma bandets sound, och det hörs ju minst sagt – här är en av toppstunderna på albumet – After all these years, en av få låtar där Sandelin anges som ensam låtskrivare:

Innan vi går vidare så vill jag köra ytterligare en låt från albumet, kanske den som ’sticker ut’ mest – och faktiskt också en av mina favoriter i Neopops lilla och kärnfulla repertoar :) Här är Skin to skin, skriven av Göthborg-Albertsson-Schröder:

Men ok, sen då? Som sagt, det var rejält drag kring bandet runt 1990, men sen blev det tyst – och så förblev det till vårkanten -93.

Jag minns hur jag både med förvåning och glädje kunde konstatera att bandet N•E•O i det årets Melodifestival till tre fjärdedelar var identiskt med de ’gamla’ hjältarna i Neopop. Mikael Vilkas hade försvunnit på vägen, men som sagt, de övriga tre var kvar – och så även producenten Christer Sandelin. Tävlingslåten Högt i det blå hade de dock fått av låtskrivaren Dan Ådahl, som hade hört sångaren Stefan Göthborg i olika sammanhang, och gillat det han hört. Stefan hade för övrigt redan varit aktuell för att framföra låten Annie i Melodifestivalen 1991, men nu blev det alltså av – i en pånyttfödd upplaga av Neopop.

Här är liveframträdandet, och ha gärna i åtanke att Stefan under hela veckan legat nedbäddad i hög feber och med halsinfektion…

Högt i det blå blev ’oplacerad’ i Melodifestivalen, men det var inte det sista vi fick höra av N•E•O. Det var dessutom inte bara själva bandet som hade fötts på nytt, utan även bolaget som de nu gav ut sina skivor på var en välkommen återkomst – ’gamla’ klassiska Alpha Records!

På singeln Secret combination har huvudlåten sällskap av We got the power, som för övrigt var ”B-sida” även på Melodifestivalsingeln. Här är den, skriven av Göthborg-Albertsson:

Av intervjun längst ner i det här inlägget, samt av baksidestexten på Secret combination-singeln, informeras man av att det var ett andra album på gång till hösten -93. På singeln  står det ”Taken from the forthcoming album JOY”, men – något sånt utlovas inte på nästa singel – och något album kom aldrig!?

Until I die hette denna nästa (och sista?) singel, och den var inte alls dum. Bandets egen beskrivning av vad som skiljde N•E•O från Neopop var att de lät mer ’soul’ och var ’tyngre’. Well, ärligt talat tycker jag nog att skillnaden är marginell, även om Until I die kanske skulle kunna beskrivas som lite mer ’soulig’ och ’funky’ Här är den – i en något remixad version. Låten skrevs av Albertsson-Schröder och producerades även den av Sandelin-Frisk:

Fantastiskt tråkigt att det inte blev mer än så…

Men, här på bloggen gör jag ju som man vill – så även om historien kronologiskt har nått sitt slut, så kommer här en bonus ;-) Först en tämligen flamsig och ofokuserad intervju, följd av Secret combination – ’live’ på Park Lane i Göteborg. (Låten börjar 2:15 in i klippet, om du inte kan hålla dig…)