Tre grymma låtar med Moby Dick och en kultraritet från deras alter ego…
Tänk att det aldrig tar slut på nya insikter när man börjar söka runt efter info om de här banden som man trodde att knappt någon annan än en själv kände till eller mindes. Det är ju hur kul som helst, men gör också att det lätt kan svämma över när det väl kommer till kritan. För faktiskt, det ÄR ju i första hand för musiken som jag gör detta :)
Moby Dick har visat sig vara ett lysande exempel på ovanstående. Jag skrev om dem första gången redan i januari förra året, och då om deras mest framgångsrika singel, Anders Hansson-producerade, Song From The Radio. Då visste jag följande: ”De släppte totalt sex stycken singlar under åren 1985-1990, men inget album. Bandet bestod av Carl-Fredrik (Charlie) Häggqvist och Roland Ebert och var en fortsättning på det band som från början kallade sig Roland & The Flying Albatross Band, senare förkortat till Ratfab. Men, som sagt, som Moby Dick gjorde de i alla fall små avtryck i skivhyllorna, och deras sista singel ”Varje gång jag blundar” släpptes t o m på ”stora” Sonet, där f ö Charlies pappa var chef…”
När jag nu läst vidare så har jag förstått att det är killarnas alter ego Ratfab som är det som omtalas på nätet, främst beroende på att singeln Det brinner en eld/Mörka ögon hade ett omslag som designades av ingen mindre än Andy Warhol! Dessutom var tydligen regissören Tomas Alfredsson en av de ursprungliga medlemmarna i Ratfab. I slutet av inlägget kan du läsa vad han berättar om Andy Warhol-grejen i tidningen Café 2008, och höra B-sidan på ovan nämnda singel – det är vad jag har kunnat hitta i ljudväg från Ratfab. På ratfab.com finns också en del info.
Men, för min del så förespråkar jag alltså ’eran’ 1985-1988, då herrarna Häggqvist & Ebert som sagt släppte ett gäng singlar som alla är riktigt bra! Min första kontakt med dem var vad jag kan minnas låten When The Night Comes, som jag spelade in från Tracks när det begav sig – och skrev om här. Men sedan har jag upptäckt även resten. Håll till godo när jag nu ger dig tre grymma Moby Dick-låtar:
Moby Dick – My dreams are clear
(Häggqvist-Ebert)
1985, Red House Records
Moby Dick – Just like the raven
(Häggqvist-Ebert)
1985, Red House Records
(B-sida på singeln ”Walk”)
Moby Dick – New time
(Häggqvist-Ebert)
1987, Red House Records
Och så var det då det här med Ratfab, Andy Warhol och Tomas Alfredsson. Hela intervjun i Café hittar du här, men här kommer avslutningen:
”– När jag var i 15-årsåldern var jag trummis i ett band som hette Ratfab, Roland And The Flying Albatros Band. Vår basist, Calle Häggqvist, hade en mycket originell farfar, Arne Häggqvist. Han bodde i en liten tvåa i Fruängen med sin stora konstsamling och anordnade litterära salonger i källaren. Arne var svensklärare, översättare, skribent och förläggare. Han introducerade Sartre på svenska, var ett socialt geni och lärde känna många intressanta, märkliga och berömda människor över hela världen. Han skrev Största cocktailboken, som mig veterligen fortfarande är den största cocktailboken. Arne var också konstexpert och skrev den första boken om hur man värderar konst…
Han hade träffat Hemingway och Salvador Dali och översatt Dalis böcker. Och så kände han Andy Warhol. Varje sommar sålde Arne en tavla ur sin konstsamling för att finansiera en resa åt honom och barnbarnet Calle. Den här sommaren skulle de åka till New York och träffa självaste Andy Warhol på The Factory. När vi i bandet fick höra det här sa vi till Calle: ”Du måste fråga om han inte kan göra vår logotype!” Och när Calle satt där med Warhol så frågade han faktiskt. Warhol sa: ”Det kan jag väl göra.” Han tog fram ett Andy Warhol-brevpapper och gjorde några olika förslag som han signerade.”
Ratfab – Mörka ögon
1984, Red House Records
Och, minsann…en låt som i alla fall i klippets beskrivning verkar varit ny 2009 – något som jag inte kan läsa mig till bekräftas någon annanstans. Well…
Ratfab – Coming back
2009?
My dreams are clear är ju en riktig klassiker och deras bästa tycker jag. Lyssnade även mycket på When the TIME comes när det begav sig. Varje gång jag blundar var däremot ganska medioker.
MVH/Robert
Jag håller med…och lite till…”Varje gång jag blundar” var värre än medioker. Varför gjordes den?